När luften går ur mig
Hej på er,
Började morgonen med ett samtal till gyn. Fick en uppringningstid vid 11.10 som tydligen inte gick att ändra. hade tid hos frisören vid 10 så hade hellre sett att de ringt senare under dagen. Men de ringde upp vid 11 och tur nog satt jag med telefonen i handen och hade nyss sköljt ur färgen ur håret. Vi bestämde dock att de skulle ringa tillbaka senare.
Satt och fikade hos min bästa vän när de ringde. Samtalet gick helt okej, barnmorskan berättade om vissa kriterier som man måste uppnå för att komma igång med en utredning. Exempelvis om BMI, rökning och hur länge man försökt. I vårt län har landstinget ett krav att man måste ha aktivt försökt i 18 månader (alltså 1,5 år). Vi räknade ut att det endast är 16 månader som jag slutade med mina piller, så det enda hon sa va du får ringa tillbaka i februari. Jag tyckte att man kanske kunde ha satt oss i kö f.om. februari, men så funkade det tydligen inte. Kunde aldrig tro att de faktiskt var så stränga /: Hon förklarade att efter jag ringt i februari så kommer vi sättas i kö, en kö som tydligen skulle vara väldigt lång. Hon la också till att om vi har tur så får vi hjälp innan sommaren men det finns inga garantier. Just där gick luften ur mig. Hon önskade oss lycka till sen la vi på.
Har haft en intensiv dag och kunde inte riktigt smälta samtalet efter vi la på. Inte förens många timmar senare då jag satt själv i bilen påväg hem från stan. Hann knappt in i huset innan min sambo tittar mig i ögonen och frågar varför jag ser så ledsen ut. Inser ju där i bilen hem att om vi inte kommer få en tid innan sommaren så måste vi alltså vänta till hösten 2016 med att få vår hjälp, och efter det vet man ju aldrig hur lång tid det kan ta. Vilket fick mig att inse hur långt bort ifrån målet vi faktiskt kan vara. Jag vet att jag är väldigt negativt nu och tänker hur lång tid det här kommer ta, hela nästa år med kanske. Det kan hända innan dess också, jag vet. Men just nu ser jag bara skiten av det hela. Jag brast ihop där i köket, i hans armar. Tror jag behövde gråta av mig, för efter det och hans varmade ord så kändes det bättre.
Vi pratade om att kanske ta chansen att åka tillbaka till USA igen, så han får upptäcka nya städer och jag får göra ett återbesök :) Men först februari och sen får vi helt enkelt se hur det blir.
Vi kör på som vanligt fram till februari och håller tummarna att våran väg inte blir så lång!
All kärlek
- J